Kändes det idag när jag ringde neurokirurgen för att fråga om de fått min remiss. Jag har som ni kanske förstått väldigt, väldigt, väldigt ont. Svaret jag fick kändes som en stor, fet j***a käftsmäll. ”Du kanske får komma om så där tre månader för att träffa en läkare för bedömning…. ” Jag trodde hon skojade först. Men nä, ”du har ju inget livshotande, och vi har inga tider förstår du lilla gumman”. Nä, jag kan inte argumentera med det faktum att det jag har inte är livshotande, men det kan f*n i mej bli!!!! Blir jag inte knarkare på köpet så tror jag att jag börjar få lite dödslängtan. Vad som helst är bättre än denna bubbla av ilsken smärta…. Men det är klart. Det är ju inte livshotande. Så vem bryr sej? Att någon har ont i ett halvår, vem bryr sej? Hon gör sej nog bara till ändå, så vem bryr sej? Ibland önskar jag att jag inte hade så hög smärttröskel, för det har jag faktiskt. Men även jag har en gräns och den är nu officiellt nådd. Men. Vem bryr sej?